Det är något särskilt med kuperad mark. Den bjuder motstånd, men också förutsättningar för spänning. Vi var i Norrtälje, i en tät granplantering där sikt och ljud snabbt försvinner bland grenarna.
Jag gick med Astor, vår grissprängare. Han är snabb, självsäker och tvekar inte när det smäller till i vegetationen.
Plötsligt stack han iväg – nosen först, målmedvetet. Det gick fort. En stor galt med kraftiga betar for upp framför honom, ett elakt svin i både utseende och beteende. Astor var inte sen att hänga på.
Pulsen gick upp. Vi höll kontakt på pejlen. Grisen tog ett snitt genom planteringens täthet och jag kunde höra ståndskall blandat med rörelse i undervegetationen. Det var tydligt – Astor menade allvar.
Skottet kom från skytten som låg rätt till. Rent, snabbt och med respekt för både hund och vilt. Grisen föll.
Vi tog en bild på galten och skytten – ett bevis på samarbete mellan hundförare, hund och jaktkamrater.
Jag är alltid lika taggad när vi får fart på viltet. Det är stunder som dessa som manar fram både respekt och stolthet för hundens arbete. Astor bevisade än en gång varför han förtjänar sitt smeknamn – grissprängaren.
