Det var en sådan där kväll då man trodde allt var i sin ordning.
Men någon gång under kvällen hade jag glömt att stänga dörren till rastgården. Flinta och Skotty smet ut.
Jag vet inte vad de gjorde den natten, men jag är säker på att de tog en tur. Kanske ett drev på vildsvin eller bara ett äventyr i mörkret.
När jag klev ut vid sextiden på morgonen var hundhuset tomt. Den där klumpen i magen kom direkt.
Visslingar. Rop. Inget svar.
Jag tog bilen en sväng – inga hundar i sikte. Väl tillbaka ropade jag igen. Då, till slut, kom Skotty vinglande fram. Han kunde knappt stå. Som om han var påverkad. Jag slängde in honom i hundhuset där han rörde sig som en berusad människa.
Vad hade hänt?
Hopp om Flinta – och en chock
Samtidigt som jag höll ett vakande öga på Skotty, ringde jag polisen – ingen hade lämnat in någon bortsprungen hund.
Så jag tog ett varv till. Och där – ute på gärdet, kanske 50 meter bort – låg Flinta.
Jag ropade. Inget svar.
När jag närmade mig såg jag att något var fel. Han skakade, morrade mot mig som om han inte kände igen mig. När jag bar honom hem försökte han bita. Han var i panik, och kroppen var i okontrollerade kramper.
Veterinärer, panik och svåra beslut
Jag ringde vår lokala veterinär – inget svar.
Djurvårdsupplysningen fokuserade mest på försäkringsnummer. Men till slut sa de: Åk till djursjukhuset direkt.
På vägen dit låg Flinta i buren, helt ur balans, kroppen kunde inte ligga still. Väl framme rusade personalen ut med bår.
Febern låg på 42 grader. Medicinerna haglade in. Han blev sämre. Det blev tal om IVA-vård – 10 000 kr per dygn.
“Vill du avliva honom?” frågade de.
“Vi har bara haft ett fall där hunden klarade sig utan men.”
Men vi visste – vi måste försöka.
Sövd i 24 timmar – kampen på intensiven
Veterinärerna bestämde sig för att söva honom helt i 24 timmar, för att bryta kramperna och ge hjärnan ro.
Han låg inkopplad till 7–8 slangar, med ögonbindel och allt som behövdes för att ta bort stress. Hela natten låg han där – helt utslagen.
Vi fick komma och besöka honom morgonen därpå. När vi såg honom, kom tårarna. Det här var min jaktkamrat. Jerry brast ut: “Lilla killen…”
Ett mirakel – och vägen tillbaka
På eftermiddagen väcktes han. Han var svag, men kramperna var borta.
Dagen efter fick vi ta hem honom. Jag har aldrig sett honom så hjälplös. Den där spralliga hunden med oändlig energi var som en tom kropp.
Jag stannade hemma en vecka för att hjälpa honom ut och in. Men hungern fanns där – ett gott tecken.
Han åt som en häst i veckor. Sakta men säkert kom Flinta tillbaka.
Nu, några månader senare, har han cyklat igen, simmat, tränat – och än så länge ser vi inga konsekvenser. Jaktsäsongen får visa hur det verkligen står till.
En tacksamhet – och en ilska
Vi är evigt tacksamma för den vård han fick. Men också frustrerade över hur snabbt beslut om avlivning kommer – baserat på pengar.
Att riskkapitalister får styra liv och död genom kostnader är för jävligt.
Skotty då?
Han kräktes tre gånger på gräsmattan och var helt återställd dagen efter.
Vad de fått i sig vet vi inte än idag. Men vi vet att vi gjorde rätt – vi lyssnade på magkänslan, och vi gav Flinta en chans.
Nu ser vi fram emot ett nytt jaktår. Med Flinta vid vår sida. 🐾