När vi går ut, är visselpipan alltid med – och en godis i fickan. Det har blivit en naturlig del av våra pass, och Krok vet vad det innebär: frihet, kontakt och samarbete.
Jag visslar sparsamt. Det är viktigare att han får springa fritt och söka på egen hand. Men när han vänder och är på väg tillbaka – då kommer signalen. Och det händer något: farten ökar, svansen går, blicken är på husse.
Väl framme blir det beröm och en godis, sen släpper jag iväg honom igen. Inga fasthållningar, inga tvång. Det ska vara roligt att komma, inte något han undviker.
Hemmarsprinten – inkallning i jaktläge
När vi närmar oss hem brukar tempot öka – han vet vart vi ska, och det blir som ett “drev mot grinden”. Just där, i hög fart, kommer signalen. Och han tvärvänder direkt, rakt mot mig. Samma sak: glädje, godis, iväg igen.
Det momentet är nästan som ett litet drev. Det tränar inkallning i upphetsning, jaktläge och rörelse – inte bara när det är lugnt.
Garminhalsbandet – signalen börjar hemma
På bilden ser ni GPS-halsbandet, som Krok bara bär när det är dags att jobba. Det är en tydlig signal: nu är vi i jaktsammanhang. När vi går vanliga promenader är det aldrig med.
Men redan nu har vi börjat introducera Garminhalsbandet hemma, där vikten inte är ett hinder eftersom passen är korta. Halsbandet ger en ljudsignal i cirka 10 sekunder varje gång man trycker på sändaren – och vi använder den för att lära Krok:
“Nu ska jag till husse.”
Det blir en förberedande inkallningssignal, precis som pipan, men med en egen karaktär och nyckelroll i framtida jakt. Genom att träna detta i lugn miljö skapar vi trygg förväntan och förståelse innan det är dags för riktiga såtar.
