En tidig söndagsmorgon fick Miro prova ett aktivt gryt i hästhagen. Från ivrig start till arbete långt under jord – och en bilresa hem med en doft utöver det vanliga.
Söndag morgon började tidigt – klockan ringde redan vid 05:00. Jag hade blivit inbjuden av Felix för att prova ett gryt som låg i hästhagen, precis bredvid det gamla sandtaget. Det fanns tre ingångar, varav en användes flitigt. Den var städad inifrån och färsk sand hade dragits ut – ett tecken på aktivitet. Kanske hade det funnits en kull i våras, för då brukar tikarna rensa upp där nere i hålan.
Miro blev ivrig redan på håll. Han stretade och drog i kopplet när vi närmade oss. Väl framme släppte jag honom – och direkt fick jag en flashback till den sista träningen i konstgrytet den 7 juni. Då jobbade han hårt och var nära att klara provet, om det inte varit för den där förträngningen som stoppade framfarten. Under sommaren har vi tränat på just det momentet, så nu i höst får vi se om han fixar det.
På träningen fick han göra två släpp där vi stängde en lucka så han tvingades jobba sig runt till nästa öppna lucka – och det löste han galant. Sedan var det en lång väntan tills vi fick chansen att prova i riktiga gryt.
Instruktören hade dock varnat: att gå från konstgryt, där grävlingen ligger och sover bakom galler, till att möta den öga mot öga är en helt annan sak. Grävlingar är inte nådiga mot hundar som blir för närgångna. Vi hoppades därför att Miro skulle jobba med vett och försiktighet.
När kopplet gled av for han in som ett skott, rakt ner i den mörka gången. Några skall hördes i början, sedan blev det tyst. Vi stod kvar och väntade. Minuterna gick, och plötsligt kom han upp igen. Han tog några varv utanför för att hämta luft och fundera på vad som nyss hänt där inne, innan han försvann ner igen. Återigen bara några skall, och tystnad. Det var nog långt in.
Jag bestämde mig för att sätta på pejlen nästa gång han kom ut. Så blev det – och när halsbandet var på försvann han in igen med samma fart. Pejlen visade tio meter in. Inte konstigt att vi inte hörde något. Efter fem minuter var han ute igen, och vi kopplade upp honom. Alla var nöjda med dagens arbete. Med det arbetssätt han visade tror jag att han kan bli en riktig sprängare. Förhoppningen är att det håller i sig, och målet är att vi ska jaga räv med honom.
Några dagar tidigare hade vi varit hos Håkan och provat tre andra gryt. Där var Miro lite mer avvaktande, vilket är förståeligt när man går från konstgryt till mörka, trånga gångar med nya lukter. Men en rolig detalj var när han slank ner i ett hål och dök upp i ett annat – sju meter bort. Sådant värmer ett hundförarhjärta, för då vet man att hunden jobbar ordentligt under jord.
Mindre roligt var att han hittade en hög grävlingsskit att rulla sig i innan han hoppade in i bilen. Resan hem blev… långt ifrån luktfri.
Jag tror mycket på Miro. Han ska få jobba hårt framöver, och vi ska försöka skjuta något för honom. Det är han värd.