Den 24:e maj var det dags för nästa träningsrunda i konstgrytet för Miro.
Redan när vi klev ur bilen märktes det tydligt att han kände igen sig — dofterna fanns där och väckte minnen från första träningspasset.
Vi var framme ungefär 40 minuter före vår bokade tid. Det är alltid lika intressant att få stå vid sidan och titta på andra hundar i arbete. En del är redan riktigt duktiga, och man fascineras av hur olika varje individ arbetar. Grävlingen däremot ligger lugnt i kitteln, nosar lite då och då och verkar sällan stressad av vare sig hundar eller människor.
Trist bara att man så ofta ser grävlingar förolyckas i trafiken — det blir tyvärr fler och fler.
Dags för Miro att jobba
Nu var det vår tur.
Ju närmare vi kom grytet, desto ivrigare blev Miro — det här kände han igen.
Först lite trevande, men snart kröp han in genom hålet och vidare fram till kitteln. Där lossnade det — ett högt och grovt skall ljöd när han fick kontakt med grävlingen. Skallet var intensivt men stabilt, och efter några minuter stängde vi luckan och började kalla på honom.
Till en början var det lite tveksamt — nosen ville gärna fortsätta jobba — men ganska snart trillade polletten ner, och Miro tog sig snabbt ut genom den andra gången där vi hade öppnat en ny väg in. Direkt började han skälla igen, på nytt med kraft och glädje.
Starka första steg
Totalt var han inne i arbetet i ungefär 10 minuter — precis lagom för en hund som ännu inte fyllt ett år.
Det här är de första viktiga stegen i träningen för att forma Miro till en rävsprängare.
Målet är att han självständigt ska kunna söka nya gångar, driva ut räven och jobba sig fram metodiskt inne i grytet.
Det är en härlig känsla att se hundar som har farten, viljan och arbetslusten naturligt i sig.
Samtidigt vet vi att alla hundar inte har den mentala biten för gryt — de som inte har viljan är svåra att träna in.
Nu väntar nästa träningspass på lördag, och vi följer Miros utveckling med spänning inför den kommande jaktsäsongen.