Hur får vi fram den ultimata vildsvinshunden?
Det är ingen enkel fråga. För att ens börja närma oss ett svar behöver vi dela upp hundtyperna:
- Ställande hundar
- Stötande hundar
- Drivande hundar
De har helt olika arbetssätt – och därför passar de också olika bra i olika situationer. För att hitta en hund som fungerar i vildsvinsjakten måste vi först titta närmare på hur vi själva jagar, och därefter välja den typ av hund som passar just vårt sätt att jaga.
Hägnet passar inte alla hundar
Hägnträning är ett utmärkt sätt att utveckla hundar som ska jobba nära viltet. Stötande och ställande hundar passar bra i hägn – men drivande raser gör det sällan. De är inte vana vid den typ av närkontakt som hägnet kräver. I det fria fungerar de utmärkt, ofta med långa drev på vildsvin som springer undan. I hägnet är situationen en helt annan.
Ett vildsvin i hägn blir snabbt irriterat på hundar som pressar det nära. Det händer att hundar skäller några grova skall, men sedan backar av – och försvinner därifrån med svansen mellan benen. Det behöver inte vara något fel på hunden. Den är bara inte gjord för det här jobbet.
Vildsvinet trycker – och sen smäller det
Vildsvin har en förmåga att ligga mycket stilla i sina daglegor. Det är inte ovanligt att vi eller hunden kommer inom några meter innan de flyr – eller anfaller. En ung och orutinerad hund kan mycket väl trigga ett utfall bara genom att skälla några steg för nära.
Det är just då skillnaden syns mellan en lämplig och olämplig grishund. Den ena tar ett steg bakåt och fortsätter jobba. Den andra blir paralyserad – eller skadad.
Flinta – vilan hjälpte inte
Flinta, vår Wachtelhund, är ett tydligt exempel på hur det kan gå fel – trots vilja.
Efter smällen i hägnet och sedan skadan under jakt, bestämde vi oss för att låta honom vila från vildsvin i två månader.
Vi hoppades att det skulle ge honom chansen att smälta intrycken och återfå modet.
Men när vi återvände till hägnet för ett nytt försök, visade han snabbt att rädslan satt kvar.
Vi tryckte ner grisarna mot honom, han stod kvar, men när de satte fart blev han stel som en staty. Grisarna passerade över honom – han rullade runt, förvirrad och rädd.
Det var då jag insåg: Flinta är ingen vildsvinshund.
Och det är okej. Det hade kunnat kosta honom livet – nu kostade det bara en plats i rätt jaktform.
Astor – den orädde men kloke
Astor, däremot, har en annan mentalitet. Han jobbar nära, tar smällar men tappar inte modet.
Han har en instinkt att parera, läsa grisen och flytta sig vid rätt tillfälle. Han har fått smällar – men han blir inte paralyserad.
Skillnaden mellan honom och Flinta är tydlig – och just det är poängen:
Det här är individuellt.
Det handlar inte om ras eller storlek – utan om det som sitter mellan öronen.
Alla hundar klarar inte det – och det är okej
Vi måste acceptera att alla hundar inte är byggda för vildsvin.
Det gör dem inte till dåliga hundar – bara till fel hund för den uppgiften.
Rädslan kan sitta kvar länge. En hund som en gång blivit paralyserad, kan återuppleva det om och om igen. Jag har sett det inte bara hos Flinta, utan hos många andra hundar i träning. Och det värsta vi kan göra är att tvinga dem vidare.
Vad gör vi då?
Det korta svaret: vi kopplar hunden och går därifrån.
Ger den en paus. Ser om viljan finns kvar om några månader.
Hunden måste själv ta stegen fram.
Och när den gör det – på eget initiativ – då kan vi börja träna. Inte innan.
Hägnet är där det ska gå snett
Det gör ont att se hunden bli överkörd. Men hellre där – än långt inne i ett såt, där vi inte hinner fram.
Hägnet är platsen där vi lär oss – inte pressar fram resultat.
Den bästa vildsvinshunden är inte den som skäller högst – det är den som kan stå kvar, ta ett steg åt sidan och fortsätta sitt jobb.
Och den hunden formas i hägnet – med rätt ras, rätt mentalitet och en förare som vågar säga:
“Nej, det här är inte din jakt.”
Till de som undrar:
Om du har en unghund som verkar intresserad – ge den tid. Låt den jobba i sin takt.
Om du har en hund som visar rädsla – låt den vara. Den kanske är fenomenal på älg, rådjur eller räv.
Och du – glöm aldrig västen.