01:15 – Starten på ett jaktäventyr
Klockan ringde 01.15 den 13:e juni. Inte varje dag man går upp så tidigt, och kroppen protesterade lite mot morgonen. Men det var dags – Marcus hade bjudit in mig till en av markerna där han både håller i skyddsjakt på vildsvin och samordnar jakter med hundförare. En riktig klippa – erfaren, noggrann och ett proffs ut i fingerspetsarna.
Vi skulle mötas strax före 02.30 för att åka ut tillsammans. Vetet hade precis börjat gå i ax, men det var ännu inte mjölkigt – några veckor kvar tills det blir riktigt mumsigt för grisarna.
Första rundan var lugn. Inga grisar syntes till. Men på nästa runda fick vi syn på en stor sugga som stod och tuggade vete. När vi stannade till blev hon misstänksam och smet snabbt upp i skogen, följd av tre eller fyra kultingar. Vetet stod högt och det var svårt att se – fullvuxna grisar kan knappt urskiljas, och kultingar är ännu svårare. Då är värmekikaren ovärderlig.
Gris i sikte – och en oväntad närkamp
Vi svängde runt för att komma till avgångsplatsen – och där stod de. Ute på åkern, kanske 250 meter bort, vid en liten holme. Vi började smyga längs kanten av vetefältet, tog oss förbi ett kärr och uppför en backe. När vi såg dem igen var avståndet nere på 80 meter.
Det var nu insmygningen började på allvar. Vi ville få bättre koll på antal och storlek innan vi bestämde något. När vi kom närmare såg vi tre brungrisar och en svart. Inga andra syntes till. Vi började viska – vilken kunde vara skjutbar? Då klev ännu en svart fram, och jag tyckte mig skymta något litet bland brungrisarna. Kanske en kulting? Osäker.
De kom närmare oss. Vi var nästan överens om att den minsta brungrisen var rätt val – men plötsligt blev smågrisarna oroliga. De började röra sig snabbare mot oss. Och innan vi visste ordet av stod de bara två meter bort! In i vetet kastade de sig, från stigen – full kalabalik. Grisar åt alla håll.
Och mitt i detta sprang tre kultingar rakt på oss. De tvärstannade – en meter ifrån. Blickarna möttes. ”Vad i hela friden är det här för konstiga figurer som inte stod här nyss?” verkade de tänka, innan de som små projektiler försvann tillbaka ut i vetet.
Trana, älg och jaktens magi
De svarta grisarna stod kvar en stund, lunkade sedan sakta iväg åt andra hållet. Vi följde efter, försiktigt. De hade försvunnit ned bakom en liten kulle. Då brakade det till i buskarna – och fram klev en liten älgtjur, 20 meter bort. En fjolåring, med små horn. Där hade vi förklaringen till kalabaliken – älgen hade kommit bakom och skrämt grisarna mot oss.
Vi vände tillbaka, blöta om fötterna efter att ha vadat genom daggvått vete – och som vanligt hade man förstås lågskor. Nu började den långa promenaden tillbaka mot bilen.
Men vi tog en sista sväng. Klockan närmade sig fem. På andra sidan marken stod en ensam, stor svart gris. Vi började smyga – men halvvägs dit kom en trana spatserande i skogskanten, rakt mot grisen. Otur. Grisen försvann. Tranan lyfte – nästan som om den flög iväg med ett leende på näbben.
Så är jakten. Ibland blir det inget skott. Ibland skräms grisarna, och vetet får stå kvar åt bonden. Men det är också det som gör det så spännande – och så vackert. Upplevelsen. Stämningen. Naturen. Det är det som räknas.
Vi tackar Marcus för en fantastisk morgonjakt. Och nu börjar den aktiva delen av skyddsjakten – snart är kornen mjölkiga, och grisarna kommer återvända.