Foderplatskontroll och första tecken
Söndagen började med att vi kontrollerade foderplatserna. Allt fungerade som det skulle – automaterna var igång och fältet såg ut som väntat. Vetet hade gått i ax men ännu inte börjat mjölka sig. Trots det hade grisarna redan börjat beta i kanterna – precis som förra året.
Vi åkte ner till det mest utsatta fältet, och mycket riktigt – där syntes tydliga spår. En viltkamera sattes upp, och redan samma kväll fick vi bilder på några suggor. Det räckte för att ta beslutet: Jag åker ut redan nästa kväll.
Kvällspasset – första observationen
Måndagen den 16:e juni var jag på plats redan kl. 20:30. Jag satte mig i ett torn med god överblick – avstånden där kan bli upp till 120 meter.
Redan när jag satt mig kom en sugga ut och började beta. Efter ett tag visade sig några kultingar runt henne. Men snart stannade hon upp, lyssnade ner mot kärret och smög iväg mot andra änden av åkern – troligen hade hon anat andra grisar.
Rätt beslut i rätt ögonblick
När suggan försvunnit kom en annan svart gris ut på samma plats. Först syntes inga kultingar, men säden vajade i vinden och plötsligt rörde sig stråna på ett sätt som avslöjade något annat – efter 20 minuters spaning såg jag en liten kulting. Viktigt att hålla sig kall och verkligen vara säker.
Sen hände det mycket. Två större grisar – runt 70 kg – kom ut. En spräcklig och en ljusbrun. De var i rörelse hela tiden, for in i säden och försvann in i skogen. Några minuter senare kom den ljusbruna ut igen i kanten, rörde sig målmedvetet bort mot samma riktning som suggan. Det var tydligt att han följde henne. Vit fradga runt munnen avslöjade att han var i brunst.
Den andra grisen kom strax efter, gick i samma spår. Jag hade redan bestämt mig – om han stannade till, skulle jag skjuta. När han väl gjorde det, satt skottet där det skulle. Grisen slog i backen direkt, på plats – precis som man vill ha det.
Reflektion – varför skjuta just då?
Varför sköt jag utan att se hela sammanhanget? Jo, beteendet var tydligt. Ensam gris i rörelse, målmedveten gång, ignorerar föda – typiskt för galt i brunst. Det fanns inga kultingar i närheten, inget tveksamt. Man lär sig läsa kroppsspråket med tiden.
Nu börjar det på allvar
Kvällen avslutades runt kl. 22. Ett snabbt besök på slakteriet sen var allt klart. Säsongen har börjat på riktigt, och det kommer bli många kvällar och mornar i vetet framöver. Det gäller att ligga steget före.
